ARTIKEL I GP AV MARIE STEEN
När Stigbergstorget fick nytt liv
Det började med en liten plats som snart skulle försvinna.
En tråkig parkeringsplats förvandlades till ett sommartorg och med några enkla grepp skapades det storverk med Stigbergstorget.
Det är lördagskväll på Stigbergstorget. September. Det börjar skymma. Sommaren har vänt tillbaka igen och alla verkar känna att det nog är sista chansen nu. Så varenda en är ute, ung som gammal och sommarklänningarna har åkt på igen och sommarhatten och linnebyxorna, så där klädsamt skrynkliga. Det lyser och glimrar på Stigbergstorget igen, efter att man nästan behövt ficklampa här efter mörkrets inbrott förut.
Så dök det upp ett litet meddelande i flödet:
”Snart är det över för sommartorget. Förhoppningsvis kan vi skapa liknande plats nästa år, skriv gärna om ni vill det! Annars blir det parkering året runt.”
Här mellan Oceanen, Moreno, Gathenhielmska och falafelkiosken, alltså i torgets mittpunkt, har det under ett par månader skapats ett sommartorg. Att vi egentligen befinner oss på en tråkig parkeringsplats, eller vad som inom kort ska bli en deppig parkeringsplats igen, är svårt att förstå. Vissa har förmågan att se potentialen i en sådan här liten till synes obetydlig yta i staden. Skaparna av platsen är föreningen BID Stigberget tillsammans med konstnären Frida Clerhage, organisationen Sätt färg på Göteborg och Göteborgs Stad. Det var som en saknad pusselbit föll på plats och Stigbergstorget blev till en festlig helhet. Människorna och byggnaderna framträder tydligare, då inte en parkeringsplats intar torgets mittpunkt.
Marken täcks av en stor gatumålning föreställande ett lekfullt havstema i blått och korall. Podier i trä, utformade i tre plan, är utplacerade på torget och är perfekta att hänga i. Färgerna matchar både Morenos och Oceanens och det bidrar till helheten. Att använda marken för att skapa rum är effektivt. Om man så bara målar en ruta på marken börjar människor på något sätt förhålla sig till den, och till varandra.
Barn hoppar på de färgade ytorna, en annan skrider sakta fram över ”scengolvet”, man riktigt ser hur skönt stegen går. Någon står bara och hänger med armarna rakt ner, för ovanlighetens skull, tills mobilen ringer och positionen snabbt ändras till en van pose. En skateboardåkare rullar förbi. Några tar en svängom.
Människor sitter och halvligger i de stora, höga träbänkarna. Den tillfälliga karaktären på platsen är enkel och kanske skulle man tycka att detta lilla tillskott inte är så viktigt. Men det är det.
För här vill man helt enkelt vara. Eller som jag hörde någon säga, att man blir glad av den här platsen. Det finns många skäl att bli glad. Bara att få sitta här och vara en del av festen runt omkring utan att det kostar en krona. Och att dessutom vara i centrum, lite upphöjd som på en scen, och samtidigt ha världens koll på vad som händer runt omkring, utan att behöva prestera någonting.
Bara lyssna på rösterna, myllret, spårvagnarna som åker förbi. Och ha perfekt utsikt mot Sjömanshustrun och se hur kvällssolen glöder i hennes hår, över de starka axlarna, i klänningen som vinden tar tag i.
Tills för bara en tid sedan omgav sig den här platsen av två insomnade och nedsläckta kulturinstitutioner, Gathenhielmska och Biografen Kaparen. Endast Kulturhuset Oceanen, tidigare Oceanografiska institutet, som ligger mellan dessa två, hade hållit lågan uppe. Och tur det, så att det fanns ett ljus att leta sig fram igenom det kompakta mörker som nyss omgav den här västra delen av Stigbergstorget.
Mötesplats. Einar Hasselgren väntar på en kompis på trappan till Gathenhielmska.
Efter nästan 300 år öppnar detta gåtfulla hus så sakta upp.
Oceanen
Oceanen har öppnat gaveln mot torget med gradänger och fler sittplatser i kvällssolen. Huset är ritat av arkitekten Anders Funkqvist i funkisstil och invigdes 1939. Funkis slog igenom på allvar i Sverige i och med Stockholmsutställningen 1930 och är den arkitekturstil som man kan säga byggde folkhemmet i Sverige.På Oceanen forskades det förr på havets hemligheter, nu är det en livlig scen för musik, dans och kultur. Det gamla forskningsinstitutet i funkisstil har nu fått en mer avantgardistisk prägel, det blir en bra mix med de två andra kulturpalatsen intill.
Oceanen har öppnat gaveln mot torget med gradänger och fler sittplatser i kvällssolen, alltså mot det livliga sommartorget, som snart ska bort och bli en tråkig parkeringsplats igen.
Biografen Kaparen ritades av arkitekten Nils Olsson och stod klar 1940. Han ritade en lång rad göteborgsbyggnader, till exempel Valhallabadet och Örgryte trädgårdsstad. Bion hade hela 801 platser för att möta upp det folkrika Majorna och namnet inspirerades av grannhusets kopplingar till en viss kaparkung.
Efter glansdagarna som biograf har Kaparen haft det svårt. Där har varit post och livsmedelsaffär och sedan stått tomt. Det är verkligen något sorgligt med gamla hus som förfaller.
Men nu. Det lyser och glimrar om biografen Kaparen igen. Ja, till och med mer än innan, för då biografen öppnades brann andra världskriget i Europa och det rådde mörkläggning. Människorna är tillbaka igen. Moreno har flyttat in i salongen och fasaden har öppnats med stora glaspartier så att man ser festfolket som rör sig där inne - gästerna, servitörerna och kockarna, samtalen som pågår. Människor rör sig i flera plan, upp på taket, ut och in. Ljuset från byggnaden lyser upp gatan och torget utanför och det är verkligen en kulturgärning att skaka liv i det där gamla huset igen.
Det är som att alla dessa lager av tid sätter sina spår i en plats. Härifrån de upphöjda bänkarna på sommartorget ser jag plötsligt för mitt inre hur alla dörrar slås upp samtidigt under den vågformade baldakinen på biografen Kaparen. Det är 1940 igen och jag ser åttahundra ungar strömma från torget och in på bion för en matinévisning. De är överallt och de skrattar och skojar med varandra. Nån går baklänges, nån hoppar upp på en mur och ropar en replik från filmen, en annan sjunger. Barnens värld, det finns inte en enda vuxen som står och kollar in mobilen och multitaskar och mumlar förvirrat. De större barnen ser efter de yngre.
De ska se Kadettkamrater, som var den första filmen som visades här:
Barnen tittar upp mot de 48 lysande måsarna av glas som flyger under det midnattsblå taket i salongen och på de stora relieferna ”Skeppsbrutna” och ”Avskedet” som täcker sidoväggarna. Den havsblå lyxiga sammetsridån vajar bakom tyllridån med sillstim och sjögräs. 10, 9, 8….
Vy över Gathenhielmska huset och Oceanografiska Institutet 1939. Carlgrenska skolan är riven för att ge plats för Biografen Kaparen. Masthuggskyrkan tronar till vänster i bild. Bilden är tagen uppe från Sjömanstornet, alltså från där sjömanshustrun står.
Styrka. Härifrån torget är det en perfekt vy mot Sjömanshustrun, som hon kallas i folkmun. Det är som att man aldrig tröttnar på att blicka upp mot henne. Omkring 1960.
Filmen är fylld av filmstjärnor som Hasse Ekman, ”Dandyn från Artellerigatan”, den sprallige göteborgaren Åke Söderblom, tjusige Georg Fant, ”flickornas Fant” och Erik ”Bullen” Berglund. Skådespelerskan Britta Larsson var18 år när filmen spelades in och hon dog för bara ett par år sedan, 96 år gammal. Hasse Ekman betraktade sig själv ödmjukt som ett ”bindestreck” mellan sin far skådespelaren Gösta Ekman äldre och sin son Gösta Ekman. Gösta Ekman som blev en av våra riktigt stora, folkkära skådespelare. Det blev ett litet band genom tiden mellan far och son. Hasse var med i den allra första filmen på Kaparen och sonen Gösta i den sista, ”Jönssonligan och Dynamit-Harry” 1982.
Och så har vi då det tredje kulturpalatset runt sommartorget, Gathenhielmska huset. Det vackra 1700-talshuset som alltid gett mig kalla kårar. Slutet och tyst, med orörda hemliga rum. Och det vet ju varenda majbo att den som går förbi Gathenhielmska huset en sen höstkväll får höra klapprande hovar närma sig. Då är det Sveriges kaparkung, Lars Gathenhielm, eller Lasse i Gatan som han också kallades, som kommer galopperandes över Stigbergstorget. Det sprutar eld genom näsborrarna på hästen och det slår gnistor om hovarna. Ja, detta vet ju alla och det är inga konstigheter med det. Det var Lasses fru Ingela som köpte tomten på Stigbergstorget år 1718, efter att Lasse dött i sviterna av bentuberkulos, bara 28 år gammal. De var båda anställda av Karl XII och bedrev kaparverksamhet under det stora nordiska kriget – de var alltså sjörövare i statlig tjänst. De hade svårt att hålla sig till regelverket och anklagades bland annat för ren piratverksamhet. I det avseendet var de ett slags 1700-talets Bonnie and Clyde, men Karl XII såg mellan fingrarna eftersom de hade en kapacitet och uppfinningsrikedom som inga andra. Lasse adlades till och med för sina insatser inom sjöfarten och Ingela fick efter Lasses död fortsatt förtroende att driva kaparverksamheten vidare på egen hand.
En vinterdag 1901. Notera den lille pojken vänster med en bunt tidningar under ena armen.
Gathenhielmska byggdes på 1740-talet och är byggd i karolinsk stil, eller karolinsk barock som är den nordiska varianten av senbarocken och som harmonierade mer med vår natur och vårt klimat.
Bild: Göteborgs Stadsmuseum.
Gathenhielmska byggdes på 1740-talet och är ett timrat bostadshus i två våningar med brant, valmat sadeltak. Gatufasaden är klädd med en gråmålad slät, stående panel så att det ska likna ett stenhus. Kraftiga pilastrar delar in fasaden mellan varje fönsteraxel. Huset är byggt i karolinsk stil, eller karolinsk barock, som är den nordiska varianten av senbarocken och som harmonierade mer med vår natur och vårt klimat. Begreppet karolinsk kommer förstås av de kungar vid namn Karl som regerade vid den här tiden. Så även i arkitekturen hade Karl XII ett litet finger med i spelet här. Också invändigt finns referenser till Karl XII, i det så kallade ”Kungsrummet”. Gathenhielmska är den första byggnaden i Göteborg som förklarades som byggnadsminne.
Det är lite roligt ändå att huset ville efterlikna ett stenhus, som för att vara lite finare än det egentligen var. Lite som jag själv som alltid undrat varför jag bodde i hyreslägenhet, när jag i själva verket passade mycket bättre i en villa med en Volvo 740 på garageuppfarten.
Vi hade dessutom kvarterets fulaste bil, en Volvo Amazon. Vilket jag helt enkelt inte låtsades om, även om pappa skulle komma fräsandes förbi i Amazonen.
–Va inte det din farsa?
–Var det en blå metallic Volvo 740?
Nu vet jag bättre och vet att pappa hade rätt när han med lyrisk röst sa att vi hade kvarterets snyggaste bil. Han till och med tog fram gitarren, improviserade och sjöng en egenpåhittad visa om den vackra Amazonen, döpt efter det mytiska, kvinnliga krigarfolket.
Resten är designhistoria.
Och Gathenhielmska, detta vackra timrade hus, just för att det är ett trähus, öppnas nu sakteliga för allmänheten efter snart 300 år. Redan nu är det full aktivitet med projekt och studios för kreativa utövare och det planeras för ett rikt program där huset alltid ska spela huvudrollen. Såklart!
Alla dessa lager av tid. Härifrån de upphöjda bänkarna på sommartorget, ser jag mig runt. Jag ser Majornas fattigfriskola som låg på samma plats som biografen Kaparen. Den grundades 1793 och blev sedermera Carlgrenska skolan. Skolan blev också provisoriskt epidemisjukhus då koleran, eller asiatiska pesten som den också kallades, kom med ett segelfartyg till Göteborg 1834. Lite högre upp på torget, framför Gathenhielmska låg två byggnader som revs på 1880-talet. Dessa kallades i folkmun för Lilla Helvetet och Himmelriket. Lilla Helvetet var ett värdshus och det lät ju sympatiskt på något sätt ändå, alltså med ett litet helvete jämfört mer ett stort helvete. Men troligtvis åsyftades själva kvadratmeterytan på helvetet, eller att ställets ursprungliga namn i jordeboken var ”Hellewe”
Vykort daterat 3/12 1902. Till vänster i bild står idag kulturhuset Oceanen och till höger syns Carlgrenska skolan, som idag är platsen för Biografen Kaparen/Moreno. Bilden är tagen 1893.
Bild: Göteborgs Stadsmuseum.
Och faktum är att jag varit där, ja det låter kanske otroligt, men det är helt sant. Krogen låg då på gaveln till ”Benganhuset”, dvs huset med biografen Fyren, som vetter mot Sjöhistoriska. Som liten råkade jag öppna dörren dit då vi skulle ”skämma bort oss” och köpa kinamat på intilliggande ”Chinahouse”. Där ibland rökridåerna satt enögda gubbar med bara benstumpar som stack fram över stolsitsen. Rufsiga, långhåriga och tandlösa. De skrockade och tjöt så de föll baklänges. Det spelades kort och bröts arm. Svetten lackade och det var hett som i Karibien. Den kvinnliga bartendern var tjusig minns jag och hon log brett när hon fick syn på mig.
– Håll käften gubbjävlar, ni skrämmer flickebarnet!
Det blev helt knäpptyst. Människorna därinne stirrade på barnet i dörren som om de sett ett spöke och jag stirrade lika mycket tillbaka. Sedan kom en skrattsalva som fick ljuslågorna att fladdra där inne.
Den här krogen fick jag veta hette något i stil med ”Helvetet” eller ”Hellhole” sades det. Men den är borta nu.
Härifrån de upphöjda bänkarna på sommartorget, ser jag människor röra sig och mitt ibland dem ser jag människor från andra tider. Jag ser Coopvardie captainer, matroser, segelsömmarmästare, timmermän, krögerskor, handlare, fiskegummor, gesäller, varvsarbetare, repslagare, lärlingar, ynglingar, mödrar, barnaskaror, bodbiträden, sotare, lyktetännare, skeppseldare, mamseller, klockare, fästfolk, husmödrar, jordemödrar, kokerskor, spelemän, sjukvakterskor, tvivlare, ensamvargar, lösdrivare, pigor, nattfjärilar, skymningsflickor, skuggpojkar och så en skeppspräst röra sig runt på platsen. Människor från nu och då går sida vid sida, ibland precis bakom så de nästan snuddar vid varandra. De går om och runt varandra och det är nästan som en dans.
Ett löv föll. Sen ett till.
Marie Steen
Läs mer om journalisten Marie Steen som skrivit artikeln som publicerades i Göteborgspostens Två Dagar 2023.
Marie Steen är arkitekt och frilansjournalist. Berättelserna om människor och rum intresserar henne. Livet som pågår och betydelsen av platser, byggnader, gator och hem i människors liv. Marie älskar att släntra gatan fram och lyssna in dess hemligheter från förr och nu.
Hon är utbildad på Kungliga Tekniska Högskolan, Chalmers och har nu vidareutbildat sig på JMG - Institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Göteborgs universitet och skriver återkommande i Göteborgs-Posten."
Artikel i orginalutförande finns här men är en låst artikel och kräver en aktiv prenumeration.